Alexandertekniken har fått sitt namn efter skådespelaren och recitatören Frederick Matthias Alexander, född i Australien 1869 och död i England 1955. Den är ett praktiskt förhållningssätt och tillvägagångssätt som kan hjälpa individen att använda sina fysiska, mentala och emotionella resurser på bästa möjliga sätt för att bättre kunna förebygga - och bli av med - besvär, såsom smärta och stelhet, eller andra hinder för välbefinnande och utveckling. Tekniken är resultatet av de erfarenheter och upptäckter som Alexander gjorde när han undersökte orsaken till sina återkommande problem med halsen och stämbanden. Han hade tidigt blivit framgångsrik med sina tolkningar av Shakespeare, men fick efter några år problem med att han ofta blev hes och ibland förlorade rösten helt under föreställningar. Han ville inte förlora sin karriär och eftersom de ordinationer och råd han fick endast gav kortvarig lindring började han experimentera på egen hand. Besvären hade kommit när han använde rösten på scenen, men inte annars, och med hjälp av speglar började han studera hur han använde sig själv både när han reciterade och när han talade ’vanligt’. Han upptäckte snart en viss reaktion i sig själv varje gång han gjorde sig redo att tala, både vid recitation och vid ’vanligt’ tal. Det var en, dittills omedveten, ofrivillig reaktion där huvudet och halsen/nackens inbördes förhållande påverkades på ett sätt, som ändrade hela hans balans och störde hans upprätta stående. Han såg att han faktiskt förkortade sig och därmed hindrade den naturligt inneboende funktionen i rösten och andningen - och i kroppens övriga delar. Han märkte så småningom samma tendens i varierande grad i allt hand gjorde, även om det var tydligast och konsekvensen för rösten och andningen blev påtagligast när han reciterade. Nu följde en serie outtröttliga experiment och observationer. För att bli av med sina besvär och för att de inte skulle återkomma behövde han se till att hans känsla (uppfattning via sinnena), som hans vanebeteende hade gjort otillförlitlig, kunde bli tillförlitlig igen. Han behövde lära om. Hur han gick tillväga i den läroprocess, som hans gradvisa upptäckter innebar, och hur den ledde till utvecklingen av den metod, med vilken han först kunde hjälpa sig själv och sedan så många andra, har han beskrivit i The Use of the Self. Hans tre andra böcker är Man’s Supreme Inheritance, Constructive Conscious Control of the Individual och The Universal Constant in Living. 1931 hade han lärt ut sin teknik i över fyrtio år och öppnade då den första utbildningen, som är treårig, för nya lärare i alexanderteknik.