Alexandertekniken har fått sitt namn efter recitatören och skådespelaren Frederick Matthias Alexander, född i Australien 1869 och död i England 1955. Tekniken är resultatet av de praktiska erfarenheter och upptäckter han gjorde när han sökte en lösning på de problem som hotade hans karriär.
Alexander var framgångsrik som uppläsare av dramer av Shakespeare när han allt oftare besvärads av heshet, ibland så illa att han tappade rösten. Besvären gick tillbaka när han vilade rösten mellan sina engagemang men de återkom med förnyad styrka i samband med föreställningar.
Med hjälp av speglar började han nu att systematiskt iaktta sitt beteende både när han reciterade och när han talade vanligt, då han utgick ifrån att det måste vara något han gjorde när han reciterade, som var orsaken till hans besvär.
Han såg snart ett visst reaktionsmönster varje gång han skulle börja recitera, vilket påverkade rösten och andningen på ett oönskat sätt. Det var en vana som han dittills varit omedveten om.
Samma tendens fanns vid vanligt tal och vid andra aktiviteter om än lika tydligt. Varje försök att direkt ändra sin oönskade vana misslyckades, eftersom den var omedveten – han kunde se den i spegeln men kunde inte uppfatta den i sin kropp.
I sin bok The Use of the Self, publicerad första gången 1932, beskrev Alexander hur han genomförde sina outtröttliga observationer och hur han upptäckte hur han kunde ändra vana/beteende genom conscious inhibition. Hans iakttagelser visade att det inte gick att skilja det fysiska och det mentala hos individen.
Hans övriga böcker är Man’s Supreme Inheritance, Constructive Conscious Control of the Individual och The Universal Constant in Living.