Historia – History

Frederick Matthias Alexander (1869-1955) var en efterfrågad skådespelare och uppläsare, när han började få problem med sin röst. Han blev allt oftare hes och förlorade ibland rösten helt under sina framträdanden. Hans läkares ordinationer, som bestod framför allt av vila gav visserligen lindring, men besvären kom tillbaka så snart han framträdde igen. Det gick så långt att karriären stod på spel.
Eftersom han röst blev bättre när han vilade, men blev sämre så fort han återgick till att recitera, frågade han sig därför om orsaken till hans besvär var något han gjorde när han använde rösten på scenen. För att undersöka saken tog han speglar till hjälp och började iaktta sig själv när han talade. Han jämförde vad han gjorde under vanligt tal med hur han bar sig åt när han reciterade. Han upptäckte snart ett visst vanemönster, som visade sig så snart han skulle recitera. Detta vanemönster hade han först inte märkt i vanligt tal, men kunde nu se – när han provade igen – att det fanns även där, även om det inte var lika tydligt, som när han reciterade.
Den här vanan – hans felaktiga användning – hade undgått honom tills han såg sig själv i spegeln. Han insåg att vanan var ett inlärt beteende som var en del av hans användningssätt i alla hans aktiviteter. Att lära sig ett nytt sätt som inte skulle aktivera vanan, vilken ledde till heshet bland annat, innebar att han skulle behöva lära sig ändra sin reaktion. Då det invanda sättet kändes ´rätt´ skulle de nya erfarenheterna, som han behövde göra, kännas ´fel´ eller obekanta till en början. Nu om någon gång  behövde han speglarna till hjälp.
Människor i hans omgivning imponerades av hans utveckling och ville själva lära sig av honom. Snart kom undervisningen att ta över och ryktet om honom  spred sig långt utanför teaterkretsar.
Han utbildade med tiden andra till att lära ut hans teknik. Att utbilda sig till Alexanderlärare tar ett minimum av tre år.
”Change involves carrying out an activity against the habit of life.” 

 

 

 

Frederick Matthias Alexander (1869-1955) was a successful reciter and actor, when he started to have problems with his voice. He became hoarse and lost his voice during performances. His doctor´s ordinations – mainly rest – only gave temporary relief and as soon as he returned to the stage the problem came back. This went on for some time but eventually he had to rely on his own resources to try and save his career.
Since his voice got better when he rested, but worse as soon as he went back to reciting he asked himself whether there was something that he did when he recited which caused his problem. To investigate this he set out to observe himself while reciting in front of a mirror. He compared what he did in ordinary speech to what he did while reciting. He soon discovered a certain behaviour  which he repeated each time he prepared to recite and which he had not noticed in ordinary speech. When he tried ordinary speech again he noticed that the same behaviour was present but not as noticeable as when he recited.
This habit – his misuse – had escaped him till he saw himself in the mirror. He realised that his habit was a learned behaviour which was part of his manner of use in all his activities. To learn to use himself in a new way which would not lead to hoarseness and loss of voice he needed to learn to change his reaction. As his habitual way felt ”right”, the new experiences he needed to make would feel ”wrong” or foreign to begin with. If ever he needed mirrors it was now.
Others were impressed by his development and wanted to learn from him. Soon his teaching took over and his reputation spread far beyond theatre circles.
Eventually he trained others to teach his technique. It takes a minimum of three years to train to become an Alexander teacher.
”My technique is based on the inhibition of undesirable, unwanted responses to stimuli, and hence it is primarily a technique for the development of the control of human reaction.”